Resan till en
hundpremiering
Våra
goda vänner Rolf och Tania har en kennel. En gång åkte Inger och jag med i
deras gamla buss till en hundpremiering över en helg. Vi var fyra personer och
några hundar i bussen. Sessan, en unghund, skulle tävla och f?papper p?att
hon fått fin uppfostran p?kenneln.
Det var en vacker och solig sensommardag. När Rolf körde ut genom
grindarna där de bor upptäckte Tania och Inger som är riktiga godisfreaks att
ingen tänkt p?att köpa resgodis.
Nåväl, när vi kom ut p?stora landsvägen började Rolf hälsa p?mötande
busschaufförer.
?Busschaufförer hälsar alltid p?varann, sa han. Men man hälsar aldrig p?
husbilsförare och andra lågt stående varelser.
?Döm aldrig hunden efter håren, svarade jag som kört husbil många år
Rolf stannade till vid den lilla livsmedelsaffären i Trädet. Tania och Inger
gick in i affären men kom genast ut igen. Det blev inget godisköp. Kilopriset
var visst för högt. När Rolf körde vidare var det inte mer prat om godis.
Men
några kilometer senare påminde dom igen att vi borde köpa lösgodis. Inger
efterlyste en godisaffär med toalett. Tania och Inger kunde äntligen köpa
sitt godis i Falköping. Vi karlar lät oss väl smaka, s?godiset räckte tyvärr
inte längre än till Skövde.
Rolf körde snabbt och säkert. D?och d?
hälsade han med yviga gester mot mötande bussar. Under tiden han rattade berättade
han för mej om vad som skulle hända p?hundproven i Ramsberg utanför Örebro.
Vädret blev sämre och det började regna. Trafiken rev upp stora moln av
vattendimma och försämrade sikten.
"Passing side" och "Suicide" stod det bak p?en långtradare
framför oss. När jag påpekade för Rolf att jag tyckte att skyltarna var
roliga, missade han infarten till parkeringsplatsen som Tania hade utsett i förväg
till rastplats.
Inger somnade s?småningom och sov nästan lika hårt som hundarna. Hundarna
snarkade dock inte. Vädret blev bättre. Regnet hade upphört och jag kunde se
ut genom höger framruta. Tidigare hade Rolf kopplat bort höger vindrutetorkare
av någon anledning. Men jag frågade inte varför. Om jag hade frågat hade han
säkert svarat att jag borde först?att han hade sina skäl.
Strax före Lax?fann Tania en annan bra rastplats. Den här gången höll jag
tyst och Rolf hittade infarten. Tania bjöd p?en underbar moussaka som Inger värmt
upp efter att ha vaknat. Efter middagen sträckte Rolf ut sig i sovavdelningen längst
bak och jag slocknade p?soffan vid matbordet. En regnby med åska väckte oss.
Rolf startade bussen, körde några meter fram till rastplatsens toalett s?vi
passagerare kunde torrskodda göra ett besök.
Färden fortsatte i mer regn. Till min förvåning slog Rolf nu p?höger
vindrutetorkare s?att jag för en kort stund kunde se ut. Snart slog han av
den igen. Jag höll inne med mina frågor. Nu hade även Tania somnat. Vi
passerade en lång sträcka med tät energiskog. Rolf och jag filosoferade om de
etiska problem som uppstår om man istället odlar vete som brännbar energikälla.
Norr om Örebro var det åter dags att göra paus vid en rastplats. Ett äldre
par kom gående från den intilliggande granskogen mot en bil p?parkeringen.
Kvinnan gick några tiotal meter bakom mannen. Hon höll en stor röd flugsvamp
gömd bakom ryggen. Hon såg oss inte där vi satt gömda i bussen bakom
gardinerna och stilla iakttog dem. Svampen smusslade hon in i bilens
bagageutrymme med ett, som jag tyckte, snett leende, under tiden som mannen
satte sig bakom ratten.
När paret kört sin väg tittade Inger och Tania konstigt p?mig och Rolf.
Vilka tankar hade väckts? Rolf spann vidare p?temat och berättade att han
utbildats i det militära hur man tar ihjäl folk med pianotråd. Han
demonstrerade åskådligt bakom Tanias rygg innan hon insåg vad han visade.
Inger och Tania tyckte inte om hans skämt
Kaffet hade värmt gott och uppiggade
fortsatte vi mot Lindesberg. Stämningen var uppsluppen och vi drog historier för
varandra. Under tiden smalnade vägen alltmer ju närmare målet vi kom. Kvällen
närmade sig och skymningen föll p? Vägen var nu oroväckande smal. Rolf körde
obekymrat vidare. Vi som fanns i bussen har lite olika åsikter om vad
som sedan hände. Vi vet hur olika vittnesmål kan vara även om det
objektivt är samma skede som skildras. Eftersom Inger och Tania satt bak i
bussen hade de inte full kontroll p?vad som hände framåt. Rolf bara körde
och skrattade s?honom kan man ju heller inte anse fullt tillräknelig. Återstod
allts?jag själv, jag såg verkligen vad som hände.
Gösta berättar:
Rolf sa att tävlingsledningen hade skyltat vägen. Inga skyltar syntes till.
?Det ordnar sig alltid, sa Rolf.
Vägen blev smalare, krokigare och sank. När backspeglarna slog ihop av de täta
buskagen hade jag fått nog.
?Vi stannar här, föreslog jag.
?Det ordnar sig, sa Rolf, lade i lågväxeln och körde vidare. Han kom ungefär
tolv meter.
Sen sa han:
?Det finns säkert en vändplan lite längre bort, för det brukar det göra.
Men eftersom jag inte längre kan se bakåt vill jag heller inte köra framåt.
Rolf stannade motorn. Skogen stod tät omkring oss, det blev öronbedövande
tyst. Hade vi öppnat fönstren kunde vi lätt plocka fågelägg ur bon som
eventuellt fanns i virrvarret av kvistar, barr och löv omkring oss. Trots det
snabbt fallande mörkret hade vi inte observerat ljuset från strålkastarna p?
en bil bakom oss. Ur bilen rusade en grönklädd man med hatten p?nacken och
svettpärlor i pannan.
?Det var en jävla buss ni kom med, stammade han fram och stirrade p?
tolvmetersekipaget som fridfullt stod inne i snåren. Gardinerna i fönstren
vittnade om att här bor människor som inte oroar sig i onödan.
?Det ordnar sig alltid, sa Rolf lugnande mot mannen som var kritvit i
ansiktet.
Visst ordnade det sig. Rolf gick runt bussen, stampade några gånger här och där,
gick in i bussen och vände den. Hur det gick till vet jag inte. Men när det såg
som värst ut hade jag sett att Inger knäböjde i bussen och det såg ut som om
hon tittade upp mot himlen genom takluckan. Ska jag vara ärlig tror jag allts?
att vi i första hand ska tacka Inger för den osynliga hjälp vi möjligen fick
från ovan.
Inger berättar:
?Jag såg att Gösta såg s?tyst och inbunden där han satt framme bredvid
Rolf. Var han inte lite blek? Visst tyckte jag att vägen var konstig. Jag har
aldrig varit med om tidigare att åka turistbuss bakom gödselstackar, p?
kostigar och genom sank myr. Gösta sa att man inte längre kunde se spår från
timmerbilarna, de kunde omöjligen ta sig fram här. Min enda tanke var: Rolf kör.
Rolfs ansvar. Men när jag tänkte efter kom jag p?att det var ju jag som
skulle f?ta smällen om vi körde fast. Både Rolf och Tania har ont i ryggen
och Gösta har problem med benen. Vi har ingen telefon med och är åtminstone
åtta kilometer från närmsta bebyggelse. Jag är den ende som kan g?Jag blev
allts?orolig. För att lugna nerverna plockade jag fram kvällsmat ur köksskåpen.
Mat måste man alltid ha.
Tania berättar med sin breda Västerviksdialekt:
?Jag måste d?seje de att ja
hadde svårt för sånt här i början när jag just hade lärt känne Rolf. Men
man vänjer sej me tiden. Det bruker ordne sej för Rolf, han e ju s?lugner av
sej. S?de e inge och göre, han får rede uppet best han vill. Ja ha lert mej.
Rolf berättar:
?Haha, det här var väl inget att bråka om. D?skulle ni ha varit med när
jag körde lastbil och kom mellan Fritsla och Kinna. Det hade varit översvämning,
jag såg inte vart vägen var, och präktigt lass hade jag och började kana bakåt.
Men det brukar ordna sej. Förresten, varför ser ni s?bleka ut?
Den grönklädde visade sig vara en av arrangörerna. Han lotsade oss sakta
tillbaka till ett torp vi tidigare kört förbi. Istället för att skylta hade
han tänkt visa oss vägen fram genom skogen. Han hade stått p?pass vid sin gård,
och när han fick se den stora bussen komma i hög fart blev han s?häpen av
den osannolika synen att han inte reagerade förrän vi hade kört förbi och
vidare in i skogen.
Efter parkering och uppallning bakom torpets lada hade vi en trevlig kväll i
bussen med några nervlugnande jamare. Rolf, Tania och Inger åt upp tv?kilo
kräftor. Själv föredrar jag ädlare mat, till exempel surströmming. Med risk
för att aldrig mer bli bjuden p?busstur hade jag inte tagit med någon
burk.
Lördag. Regn. Hundprov och premieringar i närheten. Rolf och Tania verkar nervösa,
men deras hund Sessan ska inte ut p?prov förrän p?söndag.
?Det ordnar sig alltid, sa jag lugnande till Rolf.
Söndag. Nu var Rolf s?nervös att han började packa ihop för hemfärd. Men
herregud, hunden hade ju inte tävlat än. Tania försökte lugna honom och
bredde hans matsäcks-smörgåsar. Jag bryggde extrastarkt kaffe. Sessan,
huvudpersonen, såg avslappnad och pigg ut. Inger hade rastat henne tidigt p?
morgonen, s?överskottsenergin var borta. Sessan var redo.
Rolf följde snällt med när Sessan tyckte det var dags att g?ut och tävla.
Efter en stund gick även Tania. Hon sa:
?Jag bruker g?en stund efter, ja är s?jävla himla nervös, ja vet inte
vad jag ska göre.
Sessan berättar:
?Jag har aldrig tidigare sett husse och matte s?här stirriga. Dom verkar
helt ha kört av banan nu när det verkligen gäller. Naturligtvis kommer jag
att göra det jag lärt mej. Som dom uppför sig nu vet man väl aldrig vilka
kommandon dom kommer att ge mej. Det här blir inte lätt. Jag får nog ge dem
lite träning i självförtroende när vi kommer hem.
Visst gick provet bra. Sessan tog sitt andrapris som är normal utbildningsgrad
för en unghund.
Precis lagom till resan hemåt slog en rejäl förkylning sina klor i mej och
jag har dimmiga begrepp om hemfärden. Jag vet i alla fall att det gick undan.
Alla var vi trötta men glada och nöjda. Jag funderar än idag p?vad Rolf
egentligen gjorde med vindrutetorkarna p?uppresan. Men jag kan inte med att fråga
s?här långt efteråt, s?det får väl förbli en gåta.
* *
* *
* *
*
If I receive no reply from you either I will proceed with contacting my card
fake watches fraud department. Your website claims 24/7 service support and I expect a reply immediately.
I understood that the best part about Swiss made replica watches was that these can support the exact same
rolex replica watches as the original watches. The day, date and chronometer
rolex replica watches will always work correctly on a Swiss replica, unlike the cheaper Japanese replica.