Påmönstring
Välkommen till Gösta Singstrand's Hemsida!

 

Start
Uppåt

 

uppdaterad 2004-01-10

På 1960-talet jobbade jag några år till sjöss som radiotelegrafist. Här kommer en berättelse om när jag mönstrade på en supertanker tillhörande Salénrederierna.
Året var 1967.

PÅMÖNSTRINGEN

Min bror Folke körde mig i bilen ut till Torslanda. Dagen var disig, det hade regnat på natten och dimman efter regnet låg fortfarande kvar över Göteborg. Det var gles trafik på vägen ut, det tog bara femton minuter att köra innan vi svängde in på parkeringsplatsen intill flygfältet. Ett konstigt ljud hade hörts från motorrummet och Folke lovade undersöka det under tiden jag skulle vara borta. Incheckningen var snart avklarad. Vi sade hejdå och Folke körde tillbaks till stan.

Planet lyfte exakt på annonserad tid. Vid mellanlandningen på Bulltofta stötte jag på Nisse, en gammal kompis från Seven Skies. Hans föräldrar hade följt honom ut för att vinka avsked. Gubben var lite rödögd men annars var de på ett strålande humör.. Vi fick en liten trevlig pratstund innan det var dags att krypa in i en Metropolitan. Flygningen till Kastrup utanför Köpenhamn tog tjugo minuter.

Nisse och jag hade redan börjat att prata om gamla minnen på planet, och vi fortsatte i samma spår i transithallen över några öl. Högtalaren ropade ut vårt plan, de sa något vi inte riktigt uppfattade. Enligt resplanen jag fått skulle inte planet lyfta förrän klockan 20.25. Klockan 20.20 tyckte vi det var dags att knalla ombord. Inget plan fanns. Det visade sig så småningom att planet lyft redan klockan 20.05. Resebyrån hade slarvat med tidsangivelsen, och där satt vi nu. Nästa plan till Amsterdam skulle inte gå förrän dagen efter.
Vi diskuterade ett tag med personalen innan vi fick hjälp med att få tag på ett hotell, där vi tog in. Det vill säga, Nisse hade stämt träff med en kvinna som han träffat på bussen till hotellet. När morgonen grydde kom han intassande på hotellrummet och sov ett par timmar.
Vi åt frukost och återvände till Kastrup. Så småningom fick vi plats på ett portugisiskt plan som skulle till Israel via Amsterdam.

Amsterdam visade sig inte från någon solskenssida. Det regnade, och hela vägen med bussen till Rotterdam regnade det. Men vi tittade i alla fall på landskapet som rusade förbi.
Taxichauffören som skjutsade oss från busstationen till rederiagenten var pratsam, men blev misstänksam när vi sa att han fick skriva räkning till agenten.
 – Jag har blivit lurad på det många gånger förut. Det är lika bra att jag går in på kontoret och får kvitterat på en gång, tyckte han. Och det var ju okay från vår sida. Han fick göra som han ville, vi betalade inga pengar i alla fall när det var tjänsteresa. Chaffisen fick sin namnteckning och körde oss till hotellet där vi skulle vänta på båtens ankomst.

På hotellet träffade vi många killar som skulle till samma båt. En mörkhyad panames lade vi märke till. Han var mycket pratsam och öppnade ölflaskor med bara tänderna. Putt, och där låg kapsylen på golvet. Stämningen steg snart. Panamesen pekade runt och sa:
 - Vem är utan pengar? Du? Du? Jag fixa av agent.
De flesta skakade på huvudet, men ett par svenska ynglingar som skulle mönstra i maskin som smörjare tackade ja till möjligheten att kanske få lite avans.

Panamesen, Roberto Morris, kom tillbaka till hotellet ett par timmar senare. Han log med hela ansiktet, halade upp en bunt sedlar och delade ut. Pengarna började snabbt försvinna över hotellets bardisk. Mässmännen, tre spanjorer och en portugis, tittade smått avundsamt på männen med de kalla ölen. De som hade pengar droppade av. De skulle till Katendrecht, stadens glädjekvarter.

Det led mot kväll, skymningen sänkte sig sakta över stan. Stuerten, en medelålders liten krokig gubbe med glasögon, smal haka och svart bakåtkammat hår, föreslog att även vi skulle gå en sväng till Katendrecht. Det var Nisse, jag, en norrman som skulle mönstra andremaskinist och en polsk flykting som kom som elektrotekniker.
Eftersom jag inte hade några pengar avvek jag från gänget och spankulerade runt inom stadsdelen och tittade i skyltfönster istället. Halv elva tröttnade jag och gick tillbaks till hotellet. Innan jag somnade skrev jag några brev hem till Sverige.
Också denna gång kom Nisse in på rummet tyst (som han trodde) på tå och kröp ner i kojen vid halvfemtiden på morgonen. Men nu var han betydligt mer onykter än i Köpenhamn.

Oväsendet från gatan väckte mej redan före frukostdags. I butikerna omkring köpte jag några paket the, film till kameran och kopieringspapper inför resan till persiska viken.
Efter en stadig fläskkotlett till lunch kom en stor turistbuss och hämtade hela gänget. Chauffören plockade också upp ett helt lass personal på ett annat hotell. Det var mest norrmän som skulle hjälpa till att reparera fartygets maskineri under några hektiska dygn
Så var vi samlade till slut: Svenskar, tyskar, spanjorer och en hel del andra nationaliteter blandade i en brokig skara. Tillsammans skulle vi bilda den nya besättningen på tt Seven Stars.

Bussresan ut till fartyget tog nästan två timmar. Men stämningen var på höjdpunkten. Norrmännen hade festat hårt kvällen före, och ruset satt i fortfarande. Vädret hade blivit bättre, och man spejade ut för att försöka se Seven Stars bakom alla oljeraffinaderier som vi passerade. Roberto, panamesen, hade fått tillåtelse av busschauffören att använda högtalarsystemet. Han deklarerade högt så det skorrade:
  -Micket velkomna på Seven Stars. Vi ynska ala en treflik resa til Persiska Vik, och jag beder ala att sleka sine cigareter när vi koma fram, Jag har många år kvar att leva med flikor efter dena resa och vill icke sprenges i luft av explosition.
Detta meddelande upprepade han med jämna mellanrum tills alla blev less och förbannade på tjatet.

När vi äntligen kom fram till hamnområdet där fartyget låg blev vi stoppade av vakterna vid porten. Båten hade just kommit till kaj, och tullen, immigration och de andra myndigheterna hade ännu inte gett klartecken att båten var ok. Luften var kvav i bussen, och de flesta rusade ut för att få lite frisk luft. Bakom ett hörn av portbyggnaden fanns en liten affär där vi kunde köpa skattefritt. Innan jag reste hemifrån hade jag lovat min flickvän att köpa en bandspelare om jag hittade någon fin och billig. Affären hade bandspelare, men ingen passade. De andra köpte mest arbetskläder.

Efter en halvtimmes väntan kom chauffören och meddelade att allt var klart för att embarkera. Han körde ut oss till piren, och där låg hon: turbintankern Seven Stars tillhörande Salénrederierna i Stockholm. Längd 265 meter, bredd 38 meter. Vitmålad på sidorna och akterbyggnaden. Grönmålad på däck. En imponerande syn. Matroserna höll redan på att göra iordning anslutningarna för rörledningar till land för lossningen av nittiosjutusen ton olja. Lukten av oljan gav en kvalmig känsla. Med sjömanssäckar, resväskor och bagar på ryggarna stretade vi oss piren fram till landgången.
Fartyget var så tungt lastat att istället för att klättra uppför lejdaren fick vi försiktigt masa oss svagt nerför. Det enorma däcket var stort som en fotbollsplan. Solen sken, en lätt bris svepte in över land från Nordsjön. Vi pustade en stund, tog tag i packningen igen och sökte oss akterut och letade rätt på våra hytter.

Nisse, norrmännen och de andra maskingubbarna försvann snart ner i maskinrummet och startade reparationsarbetena med tuberna till en ångpanna som sprungit läck.
Jag fann radiotelegrafistens hytt, knackade på, men ingen svarade. Mitt bagage fick stå utanför hytten och jag letade mej genom korridorer och lejdare upp till radiohytten. Där satt telegrafisten Lindblad, en stor och kraftig karl i fyrtioårsåldern som jag skulle vikariera för över sommaren. Han satt där på sin stol med en trave pengar på skrivbordet. Han svettades och svor. Jag presenterade mej, och han hälsade mej välkommen.
  -Vi har mycket arbete framför oss, sa han. Tjugotre avmönstringar och lika många påmönstringar. Det är väl lika bra att vi sätter igång genast, konsulatet kommer klockan fem. Det var två timmar kvar. Lindblad hade varit mycket noggrann i sina förberedelser med alla papper, så det var ingen svårighet att komma in i jobbet. Han hade lånat maskinchefens skrivmaskin så vi hade var sin att arbeta med.
Alla som skulle mönstra på stod och trängdes utanför radiohytten, ner för lejdaren i en lång rad till däcket under.
  -Hur länge ska vi behöva stå här? ropade någon från kön.
Men Lindblad och jag hade redan börjat minska på den genom att ta in de två första männen.
Den sedvanliga rutinen vid påmönstring: Anställningsbesked från rederiet, passet är giltigt, läkarintyget likaså. Smittkoppsvaccinationen ej för gammal. Personkortet fylldes i med alla uppgifter: Hemadress, födelseort, sjukkassa, skattsedel. Betyg från tidigare anställningar för att avgöra lönens storlek. En man klar. Nästa!

När konsuln kom på utsatt tid hade vi bara några man kvar. Lindblad visade honom ner till konferensrummet, och de började med avmönstringarna. Jag gjorde iordning de återstående männens papper, gick ner och fick även dem mönstrade.
Först vid halvelvasnåret hade vi gjort klart allt. Lindblad hade visat mej radiohyttens alla papper. Radiosändaren var en modern 1200-watts SSB-sändare, mottagaren var också modern så det skulle nog inte bli några problem med kommunikationerna till sjöss.
Lindblad hade beställt hotell inne i Rotterdam, han var ivrig att komma iväg. Jag hjälpte honom med bagaget ned på piren, önskade honom trevlig semester och gick ombord igen. Jag kröp i säng och somnade genast.
Nästa dag var jäktig. Jag unnade mej bara en halvtimmes lunch och lika kort middagsrast. Inte förrän sent på kvällen avbröt jag arbetet. På söndagen tog jag det lite lugnare, det blev bara några timmars övertid. Måndag kväll var allt klart för avgång. Vädret var vackert, solen dalade sakta i väster. Lotsen kom ombord och exakt på slaget sju vibrerade fartyget till som i frossa. Däckskillarna gjorde loss trossarna från land, och vi gled sakta iväg längs kanalen ut mot Nordsjön. En ny resa hade börjat.


Epilog

Telegrafist Lindblad omkom tillsammans med tre andra besättningsmän när supertankern Seven Skies exploderade några år senare och sjönk utanför Singapores kust. Åtskilliga tankbåtar gick förlorade på samma sätt innan man kom underfund orsaken. Den dåvarande metoden att rengöra fartygets tankar kunde orsaka gnistbildning. De högexplosiva gaserna i tankutrymmena antändes och sprängde fartygen i luften.