Välkommen till Gösta Singstrand's Hemsida!

Start
Uppåt

Pojken som kunde kamouflerandets konst

Han kom smygande mot mej. Jag satt och gjorde skåror i bägge ändar på en smidig enekvist som skulle bli min nya pilbåge. Jag var elva år och sommarlovet hade just börjat.
Vi upptäckte varandra ungefär samtidigt. Han hade pannband med en lång färggrann fågelfjäder fäst bak. Hans kläder såg lite underliga ut, de var målade storfläckigt i grått och grönt. Vi började prata. Snart var vi djupt inne i det vi båda tyckte om. Det var vildmarksliv och att leka indianer och vita.
Den kvällen sydde mamma ett likadant pannband till mej. En prydlig fjäder från en skata fullbordade verket.

Pojken och jag fortsatte att leka tillsammans i skogen på dagarna. Jag visade honom min teknik hur man snabbast tar sej ned uppifrån toppen på en hög gran. När man rutschade ner gällde det att hugga tag i grenen nedanför i exakt ögonblick så man inte fastnade eller ramlade ner. Pojken i sin tur lärde mej ordet kamouflera och hur man skulle vara klädd för att inte synas. Han kunde bygga perfekta kojor som ingen kunde upptäcka.
Vi trivdes ihop. Till skillnad från pojkarna i grannbyn var den här pojken vänlig och omtänksam. Jag behövde inte slåss en enda gång den sommaren.

Sommarlovet skulle vara ett vanligt sommarlov i många årtionden tills jag en dag insåg att mannen, som massmedia kallat en av Sveriges värste förbrytare, en gång i min barndom var min bäste lekkamrat.
Man vet aldrig i förväg vad livet kan komma med för överraskningar !

*   *   *   *   *   *   *