Välkommen till Gösta Singstrand's Hemsida!

Start

INLEDNING

Innan jag blir alltför senil vill jag presentera mina erfarenheter av barnuppfostran. Egentligen tycker jag illa om ordet, starthjälp borde det heta.
Föräldraskap är livslångt och kan grovt indelas i tv?perioder, dels för barn som barn, dels för vuxna barn. Det börjar g?upp för mej vid 58 års ålder och fyra barn att den första perioden var den lätta. Den beskriver jag här nedan. Den svåra delen har jag kvar, den att vara förälder till vuxna barn. De erfarenheterna planerar jag redovisa om ungefär 30 år.
Varför har vi inte obligatorisk föräldraskapsutbildning? Det ska inte behöva vara s?att vi som fött och uppfostrat under några korta år ska behöva bestraffas med dåligt samvete i 40-50 år för att vi varit okunniga barnuppfostrare.
Mitt förslag till en kvalitetshöjning av vårt sociala liv är att försäkringskassan inte ska betala ut ett korvöre i barnbidrag förrän föräldrarna fått registrerat godkänd utbildning.
Alltnog, här följer i koncentrat och lite tillspetsat mina erfarenheter och råd. Om de är en följd av inkompetens vet jag inte. Jag har som ni kanske förstår inte kursen, jag har fått under åren spåna mej fram.

BARNUPPFOSTRAN

Det var en ljum försommarnatt. Bilen var uppe i etthundrafyrtio. Min fru bad mej:
    - Snälla, kan du inte öka farten. Jag orkar nog inte hålla emot länge till.

Jag saktade ner istället. Invid vägen låg en villa. Jag stannade bilen p? uppfarten, ringde p?dörrklockan men ingen kom. P?husets baksida stod ett fönster p?glänt. Jag fick in huvudet och skrek:

   - Min fru föder i bilen!

S? gick det till när vårt andra barn föddes. Jag tog emot det lilla knytet och lade upp det ovanp?min frus mage. Jag stoppade om henne och barnet med sängkläder som paret i villan haft sinnesnärvaro att slita med från sin säng när de rusade ut till oss. Ambulansen kom s?småningom och vi åkte till BB. Där fick jag te och smörgås som tack för hjälpen.
De övriga tre barnens födslar var inte lika dramatiska.

P?den här sidan berättar jag om mina erfarenheter av barnuppfostran. De råd jag ger gör inga anspråk p?att vara pedagogik i den högre skolan. Se dem hellre som tankeväckare och inspiration. Mitt bästa råd ger jag redan nu. De korta år ni har tillsammans ska förbereda barnet till ett eget självständigt liv. Det börjar st?p?egna ben i dubbel bemärkelse redan under första levnadsåret. Barnet litar p?att vi föräldrar finns till hands.

Inför första barnet förberedde vi oss upp till öronen Men vi kom inte ur startboxen. Det tog sig inte. Vi mätte temperaturkurvor, ägglossningscykler och läkaren viskade i mitt öra:

? Du måste ta i ordentligt.

Jag tog i men inget hände. Det hände inget förrän vi bestämde oss för att adoptera, barn som barn. I den vevan skaffade vi en katt. D?lossnade det.

SPÄDBARN

Äta
Rapa
Sova
Bajsa
Umgås

Lär dej dessa fem ord utantill, och du blir en framgångsrik förälder till ditt spädbarn.
När barnet skriker är det troligast något av dessa som felar.

ÄTA
Ge barnet mat.

RAPA
Efter maten, håll barnet vid ena axeln s?att den trycker lätt mot barnets mage. Klappa lätt p?ryggen. Ta det lugnt, g?omkring. Det kan ta en stund. Till slut  brukar en lång rapning välla fram, du riktigt känner hur luften går ur barnet.

SOVA
Låt barnet sova.. Vänj det vid att det finns normala ljud omkring.

BAJSA
Byt blöja. Ingen vill ha kiss- och bajslukt omkring sig, allraminst barnet.

UMGÅS
Var inte rädd för att leka, nojsa, tönta dej. Köp Kalle Anka och läs högt. Fantisera och ha skoj. Vad barnet tänker om dej får du änd?aldrig veta. Om åtminstone du har kul s?har barnet i alla fall en lycklig förälder

Efter att första barnet fötts bestämde vi att leva s?normalt som vanligt. I flera år hade vi vandrat åtminstone en mil varje söndag med friluftsfrämjandet genom skog och mark. Vi tänkte återuppta vandringarna snarast. De hade ordnat en "familjevänlig" tipspromenad en söndag. Vi var lite misstänksamma. De vanliga vandringarna brukade ofta trötta ut oss mer än vad vi tänkt oss.
Vid startplatsen fick vi rådet att använda bärsele istället för barnvagnen. Vi hade ingen sele s?det fick bli barnvagnen änd? Den "familjevänliga" tipspromenaden började med någon kilometer bred stig. Sedan blev det besvärligt. Deltagarna hjälpte oss i omgångar att bära vagnen genom skogen, över flera myrar och uppför branta backar. De kunde inte med att lämna oss åt vårt öde.

Efter denna minnesbeta förstod vi att livet inte skulle bli sig likt mer. Det blev ingen mer vandring hos friluftarna. Det blev roligare med barn.

SMÅBARN

En lycklig tid. Du och barnet är bästisar för det mesta. Men ibland kan det krisa till sig. Det händer de flesta föräldrar. Man handlar i affären och barnet får för sig att gallskrika och gråta.

Om du hör en förälder tappa fattningen i en sån situation kan du g? lugnt fram och fråga om du kan hjälpa till. Tala tydligt och se allvarlig ut. Det brukar fungera. Ungen tystnar och tittar

storögt p?dig. Möter du föräldern senare tror jag att du får en varm och tacksam blick. Är den ilsken tog du nog i för hårt. Men ge inte upp, det finns gott om skrikiga ungar att träna p?

Det är förvånansvärt enkelt att f?barn att göra som man vill. Blödig som jag är har jag haft dåligt samvete massor av gånger när jag använder avledningstricket.

Barnet vill inte äta. Säg d?till exempel:

   ?Titta! En extremoblaster! Och den gapar s?här!

Och s?pekar du mot taket och gapar stort. Gissa vem som ocks?gapar. Skyffla kvickt in maten och håll ett föredrag om extremoblastrars friluftsliv.

Ditt barn kommer att undra om du är riktigt klok. Varken barnet eller du vet vad du dillar om. Men maten åker ned vilket var poängen. Det här sättet fungerar en tid, men du blir s?småningom genomskådad.

SKOLÅLDERN

Det börjar kärva till sig. Du är inte den enda idolen längre. Prövningarna blir fler och fler. När barnet älskar fisk p?morgonen och efter skoldagen hatar fisk har hon tagit ett steg i sin utveckling.

Din telning vill ha en tallrik ketchup med en påse chips till kvällsmat därför att det får alla klasskamrater hur ofta som helst.

Som förälder finns det bara en princip som håller i längden, men den är jobbig. Förklara som det är.

Hur blev du själv bemött när du var liten och ställde intelligenta frågor? Fick du sakliga svar?

Om du vill bevara barnets förtroende måste du förklara. Javisst, vi tycker om mat olika mycket. Men vi behöver näringen som finns inuti fisken för att vi ska kunna växa. Till sist tar ni en förhandling om fiskportionens storlek tills båda parter är nöjda. Det blir kanske bara en tesked fisk.
Som vuxen måste du visa och förklara men framför allt sätta gränser. Mat är ett känsligt kapitel, man måste självklart visa sunt förnuft. Jag menar att oftast går det att prata sig fram till en kompromiss, men du måste ha argument för din sak, annars känner barnet sig överkört.

Det finns många böcker om barnuppfostran, det är bara att läsa.

Det är förbjudet att aga (sl? barn. Men psykisk aga d? sånt som inte syns p? utsidan?

Det tog mej s?gott som ett helt vuxenliv innan jag insåg att barn inte har ett utvecklat sinne för ironi. Det kommer inte förrän i vuxen ålder, om ens d?

? Oj, vad du är vacker d? säger jag när barnet rullat sig i vattenpussar och lera. Barnet lyssnar p?orden du säger och tror att hon är vacker, men blir förvirrad när du har ett argt tonfall. Det här är min bekännelse. Jag är ironisk utan att ens veta om det. För bara några år sedan började jag sakta bli medveten om det här. Jag frågade därför en kollega:

? Tycker du att jag ofta är ironisk när jag pratar?
?Ja, hurs? fick jag till svar.

Det känns skönt att skriva ner bekännelsen. Mina barn har fått utst?en far med fallenhet för ironi.

NEDRE TONÅREN

(13-14 år)

I sin utmärkta bok om begreppet tid har professor Bodil Jönsson framhållit ställtidens betydelse. Mellan olika aktiviteter måste vi tillåta oss tid för omställning, annars kan vi i längden hamna i stress.

Naturligtvis är detta ingen nyhet. Tonåringar har känt till detta i tusentals år, de är experter p?ställtid. Om du inte förstår vad jag menar, offra trettio minuter av ditt liv, öppna dina sinnen. Fråga först om du får lov att bara sitta en stund och koppla av p?tonåringens rum. Med eller utan tonåring.

När du väl satt dig tillrätta, öppna dina sinnen och känn ställtiderna komma krypande från alla håll. Titta under sängen, se p?bokhyllan, p? skrivbordet och p?sängen, stolen. Ställtider överallt. Det tar en stund innan känslan kommer. Det enda du ser från början är damm, obäddad säng, skräp, vissnade blommor, en obeskrivlig röra.

Ditt barn befinner sig i en ställtid av makroformat, den mellan barn- och vuxenålder.

ÖVRE TONÅREN
(15-19 år)

P?15-årsdagen kan ni verkligen fira. Du har kommit i mål som uppfostrare. Ditt barn som inte är ett barn längre har från och med denna dag laglig rätt att själv tillverka och uppfostra barn.

Efter denna dag anser jag att föräldrar skall vara rådgivare, inget annat. Det är naturligtvis inte meningen att släppa tonåringen vind för våg.  Du måste vänja din tonåring att kunna fråga om din åsikt, när som helst och om vad som helst. Svara typ "Jag tycker att/Om jag vore som du". Det här måste du säga innan tonåringen bestämmer sig. Sen är det för sent. Det kan även hända att hon inte vill ha din åsikt. D?är det bara att respektera det.
Flera föräldrar har blivit direkt upprörda när jag har fört det här p? tal. En vanlig uppfattning är att föräldrar bestämmer fram till myndighetsdagen.

Vi måste emellertid skilja mellan juridiskt ansvar och moraliskt ansvar. Jag talar om moraliskt ansvar. Om vi övergår till att tala om juridiskt ansvar s?är föräldrar till och med skyldiga att sörja ekonomiskt för uppehället under obruten studietid fram till tjugoårsdagen. Även den skyldigheten kan missbrukas.
Föräldrar som håller p?med ekonomisk utpressning för att driva igenom sina viljor efter 15-årsdagen kan jag bara beklaga djupt. Det kan exempelvis vara att tvinga tonåringen genomg?viss utbildning, annars ställer föräldrarna inte upp ekonomiskt. Ett sånt agerande tyder p?att föräldrarna svikit sina barn under deras uppväxt, och förtroendet dem emellan kan bli svårt att lappa ihop.

Ansvar, beslut och följder är således inte längre ditt problem efter 15-årsdagen. Det svåraste som förälder är dock att se p?när ens barn gör erfarenheter som är smärtsamma men nödvändiga. Har du lyckats med uppfostran av ditt barn förblir ni goda vänner resten av livet

Jag har ett speciellt roligt minne i anslutning till det här.
En av pojkarna frågade en gång vad jag tyckte om konfirmation. En av hans kompisar hade redan bestämt sig för att delta i undervisningen. Jag sa som det var, jag tycker religion är någonting man själv måste ta ställning till. Här har jag inget råd att ge, men varför inte fråga den som kan sånt här?

Pojken ringde genast upp prästen. Jag höll andan när jag hörde honom fråga:

? Vad är det för för- och nackdelar med konfirmation?

Han såg en aning besviken ut när han lade p?luren. Han hade lovat att vara med p? första sammankomsten för att själv se hur det var.
Det blev en lektion allt som allt. Pojken har däremot varit noga med att sedermera döpa sina egna fyra barn, s?han har säkert sin uppfattning om religion. Även om vi inte pratar om saken. Det är ju som jag sa en privatsak.

EN GÅNG FÖRÄLDER ?ALLTID FÖRÄLDER

Som förälder kan man vara alltifrån likgiltig till överbeskyddande i förhållandet till sitt barn. Det gäller att hitta gränserna för vad som är rimligt.
Med likgiltig menar jag t.ex. att skylla p?att man inte har tid att umgås med sina barn den tid de är sm?
Ett tragiskt exempel p?överbeskydd är att låta barnet förbli hemmaboende även i vuxen ålder. Det har trasat sönder många ungdomars utveckling till ett eget självständigt liv.
Som jag skrev i inledningen är föräldraskapet naturligtvis livslångt. Det vi kallar barnuppfostran är väl mer en starthjälp till ett nytt och unikt liv.

Jag vill avsluta med en liten episod.
När jag var ungefär tio år gammal blev jag närsynt. Vi var fattiga. Optikern hade p?mammas begäran satt i passande glas i hennes gamla avlagda bågar. Jag var ledsen. Hon förstod min oro, hur skulle skolans elever reagera?
Samma kväll gick mamma noga igenom vad som troligen skulle hända. Hon kände nog inte s?lite dåligt samvete för att utsätta mej för detta. Tänk er själva, morsans gamla glasögonbågar.
Vi fantiserade ihop och spelade sketcher där mamma spelade mobbare och jag ledsen och rädd glasögonbärare.Vi hade vansinnigt roligt i vårt skådespeleri.
Nästa morgon när jag kom till skolan fick jag till min förvåning se en klasskamrat st?iförd nya glasögon tryckt mot skolans yttervägg. Hon var verkligen nervös och blek, men skrattade till när jag med mina glasögon ställde mej bredvid henne. Snabbt lärde jag henne taktiken: Håll med allt vad dom kallar dej för! Skratta!
Varje försök till mobbning p?skolgården mötte vi med gapskratt och vi skrek: Javisst är vi glasögonormar! Och har ni sett vad fula vi är!
Mobbarna vände oss ryggen och muttrade att vi inte var riktigt kloka i huvudet. Vi svarade bara: Javisst är vi tokiga! Ni skulle bara veta hur tokiga vi är! Titta vad synd det är om oss! Och s?skrattade vi.
Det blev en oförglömlig och rolig dag, och jag fick en ny god vän. Från den dagen struntade jag blankt i vad skolans ungar tyckte. Jag trivdes alldeles utmärkt i morsans gamla avlagda glasögonbågar.

Episoden åskådliggör p?ett fint sätt det jag skrev i inledningen: Vi vuxna måste finnas till hands för våra barn, engagera oss, ta dem p?allvar samtidigt som vi har roligt tillsammans. Tiden går s?fort, snart har vi vuxna barn.

*   *   *   *   *   *